Min farmor som alltid har varit den bästa människan jag vet, gick bort för 5 veckor sedan. Jag hade umgåtts med henne hela helgen och då var hon samma pigga och glada farmor som hon alltid var. Två dagar efter det fanns hon inte längre. Jag har fortfarande inte insett det, det känns som att hon när som helst ska komma in genom dörren och ge mig en stor kram.

 

Det är först nu när hon är borta som jag har insett att det är hon som har fått mig att vara den jag är idag, och där jag är idag. Precis som farmors lillebror skrev i ett brev till henne: Du är den första feminist jag nånsin känt. 

Farmor är en förebild som alltid levde för dagen, stod upp för den hon var och aldrig gav upp. Det är så jag försöker leva, och jag förstår nu att det är henne jag har fått den viljan från. Jag ska göra allt i min makt för att göra henne stolt, och bli en lika bra människa som hon var.

 

Min farmor är den bästa jag vet och hon kommer alltid vara en stor del av mig ♥